larsmarkus

Det började med att vi hördes mer sällan, ett naturligt skeende tänkte jag mig. Tiden var tillslut emot oss och vi skyllde på allt och ingenting. Något som varit lättsamt som en komedi, blev svårt och tillgjort. Idag saknar jag allt, det vill jag inte. Jag ångrar att jag kanske inte alltid funnits där - men jag har gjort mitt bästa. Jag har försökt, men det känns faktiskt som att det valt bort mig...

Saknar, saknar och saknar.